av Sara D. Alvrud.

Har du någon gång känt att din häst inte riktigt passar dig? Självklart älskar man sin häst, men ändå är det något som fattas. Jag kände det så – men jag har upptäckt vad det var som saknades.

Jag har under ett flertal somrar, jobbat på en seminstation. Och varje år var det alltid någon, av de drygt hundra hästarna som kom och gick, som jag mindes mer än någon annan. Amalia var en av dem.

En dag när vi kom tillbaks till semin-stationen, efter att ha varit iväg ett ärende, stod där två fuxar i hagen: Den ena var ganska ljus, typiskt vanlig fux med bläs. Den andra var en mycket mörk svettfux med stjärn.

Jag gillar inte fuxar, för det är ju en riktigt trist färg. Dessutom är alla fuxar dumma i huvudet och har ett häftigt humör; det vet man ju – men gissa om jag har fått äta upp de åsikterna många gånger!

Det ljusa fuxstoet visade sig heta Penny, hon var lite äldre och rutinerad. Hon visste vad hon ville få ut av livet livet – att äta och ha det bra. Att jag kom ut i hagen och klappade henne ibland var självklart uppskattat, men annars hon hade inget större behov av människor.

Amalia däremot älskade människor.

Så fort Amalia fick se en tvåbening i hagen kom hon springande och krävde total uppmärksamhet. Hon följde glatt med när man bad henne, och hon visade fullt förtroende. Det var dock bara jag som fäste mig vid de här två hästarna. Ingen annan på gården tycktes förstå vad det var jag såg hos dem.

Varje gång de skulle hämtas för att bli undersökta, var jag snabbast ut. Amalia var bara fyra år, och jag gissar att hon aldrig hade sett en seminspilta förut. Många av de unga stona tycker att det är oerhört läskigt att gå in i trånga utrymmen, och att dessutom bli utsatt för rektalisering därinne kan självklart få vilket sto som helst att backa undan. Men inte Amalia. Hon gick glatt in varje gång; strunt samma att det var knappt med plats och att veterinären sysslade med konstiga saker där bak – man fick ju godis!

Likadant var det när vi gick mellan stallet och hagarna. Det kom bilar, motorcyklar och stora lastbilar. Hösilageplast blåste omkring och hundar skällde. Jaha, sa Amalia, vad festligt, men skulle vi inte kunna fortsätta gå nu?

Jag har träffat betydligt äldre halvblod som reagerat mycket mer. Amalia och Penny var inga jättestora, maffiga och brötiga halvblod: De var i precis lagom storlek, vackra, stolta och samarbetsvilliga. De var Morganhästar.

När sommaren led mot sitt slut åkte de hem. Penny bodde långt upp i landet och Amalia någonstans vid Sjöbo. Under vintern funderade jag ibland på hur de mådde och slutligen hittade jag Svenska Morganhästföreningens hemsida där jag efterlyste båda två och fick då kontakt med deras ägare, som båda brinner för rasen.

Det är snart fem år sedan jag första gången träffade en Morgan och jag har sedan dess fått förmånen att möta fler Morgans. Jag har spenderat många timmar framför datorn för att ta reda på så mycket som möjligt. Många bilder har passerat min mail och flera kontakter har knutits.

Jag hade det på känn för tre år sedan, men nu är jag säker:
Jag har hittat min ras.
Morganhästen var det jag saknade.