av Sara D. Alvrud.

Jag hade bestämt mig. Jag skulle ha ett svart morgansto, så var det bara. Bra typ och blodslinjer var ett måste. Ett fantastiskt temperament – det var ju givet när det handlade om morgans. Och hon skulle helst kunna röra sig också.

Ja, det lät väl inte särskilt svårt, det var ju bara att leta. Jag letade och letade. Tittade på massor av bilder, läste massor om stammar. ”Den var ju inte så tokig och den där vill jag inte alls ha”. Men nej, om rätt häst dök upp skulle det inte finnas någon tvekan.

En dag kom det ett mail: ”Sara-morgan finns i Tyskland”. – Svart, vacker, men ett år gammal. ”Nej, jag kan inte köpa en ettåring, jag vill ju rida nu!”. Det var bara att fortsätta leta, men utan resultat. Ett halvår senare kom det ett nytt mail: ”Glöm inte det lilla svarta tvååriga stoet i Tyskland”. – Hmm, en två-åring kan snart ridas in och den såg ju faktiskt fin ut. Ja, kanske. Jag fortsatte dock att kolla runt, men hjärtat fattade nog snabbare än vad hjärnan gjorde.

För när Tullesbo Black Montana föddes blev jag säker. Hans syster skulle bli min. Men jag var tvungen att hitta en bra köpare till min ponny först. Det fanns ingen möjlighet att ha två hästar och jag visste ju innerst inne att Apollo inte var rätt häst för mig. Efter ett tag hörde en trevlig kvinna från Norge av sig. Dottern skulle få sin första häst och hon hade blivit blixtkär i bilderna på Apollo. Sagt och gjort, de kom ner en dag mitt i sommaren och efter några dagar tog de
med Apollo hem. Jag visste att han skulle få det bra.

En vecka senare var jag återigen hästägare, till ett svart, vackert sto med bra blodslinjer och trevliga rörelser. Det var i alla fall vad jag hoppades på, jag hade ju bara sett henne på bild.
- Är du tokig?? sa mamma. Har du köpt en häst på bild?
- Ja, men jag har ju träffat hennes föräldrar och bror. Hon har inte gjort så mycket i sitt liv, men jag lovar, hon har ett bra psyke, hon är känslig och intelligent. Jag ser det i ögonen på henne.

Det var inte bara mamma som skakade på huvudet åt sin tokiga dotter. Jag själv skakade också på huvudet, men någonstans visste jag ändå att jag fattat rätt beslut, för om jag inte tagit chansen när jag hade den så skulle jag ha ångrat mig resten av livet.

En dag i september stod hon äntligen på stallbacken, MIN MORGAN. Och ja, hon var så vacker och helt fantastisk och min glädje visste inga gränser. Jag hade inte trott på det förrän hon stod på marken bredvid mig. Men varje gång jag kommer till stallet och tittar ut över hagarna så ser jag henne. Min svarta pärla, Goldget Kitty (SC Island Centavo x Treasure Golddust). Sökandet tog sin tid, men jag vet att jag äntligen har hittat rätt häst.